Jag slog bakut - direkt.
Med tårar av ilska i ögonen skrev jag ett långt argt inlägg på min "wall". Det inlägget handlade i stort om hur idealbilderna förr kanske var hälsosammare men hur det precis som nu var en väldigt snäv mall som väldigt få naturligt passar in i, och hur idealet redan då bestämdes av en liten klick män[niskor]. Om hur en slags kvinnokropp inte är bättre än en annan, och om hur urbota dumt det är att sprida sån skit vidare. Fast kryddat med lite runda ord, som jag inte tänker skriva här.
Och vilket gensvar jag fick! Från både kvinnor och män i min umgängeskrets som också insett det idiotiska i att bara hylla en sorts kropp i taget. Så jag skrev ytterligare ett inlägg, den här gången på min personliga bilddagbok, och mottog ytterligare en drös kommentarer från personer som höll med, som var förbannade, som ville förändra något men inte visste hur. Så jag började tänka. Vad kan jag göra? Skriva debattartiklar är inte min starka sida. Även om jag bad mina vänner dela bilden med min kritiska kommentar så är jag inte övertygad om att facebookaktivism är svaret. Så länge det är en slags kvinnokropp som hyllas, oavsett om det är en kurvig eller en mager kropp, kommer idealen att finnas. Jag är bara en vanlig tjej, inte ens en "riktig konstnär", jag kan inte helt på egen hand förändra hela världen. Det blev en sömnlös natt, men tillslut kom jag på det.
Dagen därpå åkte jag ut till Universitet, gick in i keramiksalen som mitt program har till förfogande och köpte ett paket lera. Min första skulptur föddes där i rummet, genom mina händer, och inte såg hon ut som en modell från ett tidningsomslag. Samtidigt som hon stod och torkade grodde hoppet i mig. Om jag kan visa på hur olika kvinnokroppar ser ut, och få betraktaren att inse att det finns något vackert i alla kroppar, oavsett hur dom ser ut, kan jag inte få någon att då ändra uppfattning om sin egen kropp? Och om en person ändrar uppfattning om sig själv, har inte mänskligheten redan vunnit något? Jag fortsatte, och när jag tillslut gav mig hemåt hade jag skapat fyra små skulpturer och fotograferat dom. Så jag la upp bilderna på min bilddagbok tillsammans med en kort förklarande text om min idé och redan efter några minuter började kommentarerna ramla in.
Stärkt av gensvaret gick jag tillbaka in i ateljén dagen efter och gjorde ytterligare några stycken. Idén om att göra 100 stycken hade nu fastnat i mitt huvud. Jag visste att det skulle ta lång tid, men att det skulle vara värt det. Nu är jag igång, och här på bloggen kan du följa framstegen, se om du hittar någon som liknar dig själv och förhoppningsvis se skönheten i din egen kropp genom att titta på skulpturen.
För du är vacker, oavsett om du ser ut som idealet eller inte. Jag hoppas att jag kan få dig och alla andra att inse det. För det är först när vi är nöjda med oss själva vi kan börja kämpa mot idealen på riktigt.
Välkommen.
